Jag vet inte om jag rätt eller fel i och med att jag kontakte dig men det känns sjukt bra. Du ger mig ett hopp som aldrig tidigare funnits där, jag slutar aldrig att älska dig. Just nu är du den personen som faktiskt har frågat mig hur jag faktiskt mår efter allt som hänt och det betyder mer än du anar. Mitt hjärta slår extra volter när du ringer & när du var här på fredag kvällen gjorde att jag bara ville hålla om dig och aldrig släppa taget. Du är i stort sett allt jag har och vill aldrig mer släppa taget om dig. Jag slutade aldrig ge upp hoppet om oss för jag visste att du en dag skulle inse och jag tror på att du har gjort det. Du kan faktiskt helt öppet säga att du saknar mig, att gå där på gatorna och du tar min hand i din gör mig helt tårögd för du har gett mig hoppet om att det kanske en dag kommer att bli vi igen. Jag slutar aldrig tro! Jag hoppas du inte heller gör det. Jag är ledsen för att jag behandlat dig som ett arsle, men våra 6 år tillsammans är inte slut ännu, jag vet att du också vet det. Du har mognat som person, en person jag ännu en gång fallit för. Jag älskar dig tills döden, föralltid vi habibi

Ångest ångest ångest ångest, ska det aldrig bli bra?
Gårdagens händelse gjorde att jag satte mig själv i fara för mitt eget liv, jag orkar inte mer nu. Ärligt, jag vill ge upp på en gång. Snälla, kom hit och ta mig bort härifrån. Vill inte, kan inte mera! Kämpa är ordet som inte existerar för mig längre.

Förlåt! :'[ ♥

Åh jag kan inte ens förklara hur jag känner just nu!

Gårdagskvällen va otrolig, i promise! Kvällen var perfekt på alla sätt och vis, tända ljus, film, mys i soffan, en arm omkring mig, någon fanns där, en hand i min hand, ett par läppar mot mina, bruna ögon tittandes på mig med ett leende. Jag har ALDRIG känt såhär, fjärilar i magen varje gång jag är med dig. Jag kan inte förklara hur det kommer sig att jag inte backade igår, du finns där på ett sätt som ingen annan gjort tidigare ..kanske precis vad jag behöver just nu! ♥ Önskar jag kunde förklara för dig, vill absolut inte mista dig, vill spendera alla mina timmar tillsammans med dig, men jag vill inte heller skynda på någonting, vill först veta om det är du & jag! Jag vill ligga i dina trygga armar och bara känna värmen från dig. Det känns så sjukt tomt att inte vara dig nära, även fast bara en dag har gått. Ångrar att jag inte spenderade natten tillsammans med dig! Jag hoppas jag inte går vilse nu och jag kan bara hoppas på att det är du & jag.

Va ett tag sen sist, dopet va alldeles sådär extra :']

Jag fick frågan i tosdags om jag ville vara korsbärare med tanke på att de inte skulle ha varken gudmor eller gudfar. Å jag vart oerhört rörd, fick en såndär speciell känsla i kroppen! Det va ett toppenfin dag, när jag la Eric uppe på sängen så somnade vi nästan båda två tätt intill, magiskt! Eric är något alldeles extra för mig, han hjälper mig en jäkla bra bit upp på vägen ..bara av att le, skratta, somna i min famn, vad som helst. Jag vet inte vad som hade hänt om han inte kommit till världen, Linda vet om detta och jag spendera gärna all min tid tillsammans med dem två ♥ Jag älskar er båda från djupet av mitt hjärta!

Idag blir det storhandling med Linda till dopet och efter det massa mys med Eric såklart :] Blev så rörd igår när jag fick frågan att göra en speciell grej på dopet till älskade kusin Eric, aw! ♥ Berättar på söndag eftersom dopet är på lördag, mycket att styra med just nu :] Ska kila iväg nu och möta upp Linda på stan för att hämta ut Eric's dopsmycke. Hörs förmodlingen imorgon, hihi..

Opsi, fasiken va dött det va här dååå!

Ärligt talat så har jag ägnat mig åt annat de senaste dagarna. Måndag va ett helvete men det gick över till slut! Tisdagen spenderades med mami på badhuset, blev en ytterst kort stund så det va sjukt mycket folk! Igår spenderades dagen tillsammans med Linda, Eric, farmor, farfar ute i Åby - MYS!

Igår va även en dag då panikångesten bröt ut igen, när jag klev innan för dörren såg jag tre brev. Ett brev som jag genast slet upp från advokaten, tårarna sprutade ut, paniken kom snabbare och snabbare ..i brevet kan jag bara  läsa ett ord, överklagan! Där sjönk allt jag byggt upp de senaste dagarna, för att inte skada mig så ringde jag upp papi, de kom på två röda och fanns där, vi pratade och de lugnade ner mig. Men när dem åkte kunde jag inte hålla mig längre, nu är självdestruktiviteten tillbaka igen, något jag helst velat stå emot, men när ångesten kommer så vet jag inte hur jag ska göra för att lugna ner mig längre, jag skäms! Hoppas på en förlikning för jag vill inte träffa "dem" i hovrätten och få ett nytt straff än det jag redan blivit dömd för. Somnade fyra inatt och vaknade upp sju imorse, trött, sliten, trasig ..kändes som folk slitit ur alla organ i kroppen på mig!

Idag va däremot en väldigt trasig men glad dag, jag försökte vara positiv. Träffade Linda och Eric, va med och handlade en sväng, sedan skildes vi åt och jag tog bussen till stan för att möta upp mami. Väl på stan så fikade vi, var dödshungrig typ! Efter det blev det en jäkla massa shopping, what happend?! Skinnjacka, ubersnygg väska, strumpor, påslakanset och häromdagen köpte jag två par vår skor så imorgon tänkte jag fota det så ni får se. En skinnjacka har jag letat efter i två år så nu när jag hittade en som jag kunde HA och som inte var för liten så slog jag till på den. Va även uppe på friskis, ska skaffa mig ett gymkort på måndag - SKÖNT! Letade efter boxningspass men hittar inga någonstans så tar gym istället :] Det känns sjukt bra! Att få ur min aggression genom att träna kommer bli perfekt, jag får också en sysselsättning, något jag längtar grymt mycket efter.

Ser verkligen framemot morgondagen, storstädning - till ingelsta för att kolla träningskor - Middag och film kväll med L, åh vill ha morgondagen här redan nu! Får se när jag hinner sitta här, men det går nog att klämma in, ska försöka få mig en timme blund emellan allt också för att orka hålla mig vaken imorgon kväll. Ska strax ta och nege mig mot sängen för att kika lite på teve, eventuellt en film och spela lite på mobilen. Ta hand om er så hörs vi imorgon..

Denna dag har varit bra, en bra dag utan en massa dåliga tankar men det vällde över mig för en stund sedan då jag fick ett samtal. Varför frågar jag mig själv, varför jag, varför nu? Vart försvann allt det där vi hade, du kanske bara hade en dålig dag men låt inte det få gå ut över mig för jag är den sista som behöver det iallafall i dagens läge. Jag vill heller inte bli påmind utav saker som jag mår fruktansvärt dåligt över, något jag blev påmind utav idag. Ibland undrar jag om det vore bättre om jag var död?

---

Steg upp klockan halv åtta imorse, efter några få timmars sömn. Morgonrutinen har äntligen satt sig nu, äntligen! Peppar peppar ta i trä :] Vid halv tio var jag redo för att gå ut i snöovädret där Linda väntade på parkeringen så for vi iväg till Linköping. Skönt att det bara var hon och jag, behövdes! Vi for in på IKEA och jag hittade två små handdukar i plommonlila, älskart. Linda hittade betydligt mycket mer hon ^^ Vi strosade aldrig omkring i småbutikerna. Vi var hemma hos henne runt halv två två tiden då vart det mys med Eric, min ögonsten :] Fixade lite mat, åt, diskade, packade upp lindas varor, busade med Eric, löste korsord, fikade och åt tårta. Sedan for Linda och jag iväg till stan för att hämta upp farfar och Bianca, sedan släppte de av mig hemma hos mig. Jag har sedan dess inte gjort så mycket, fit for fightat med my bad feelings! Nu sitter jag med färg i håret och ska strax bänka ner mig i soffan (göta kanal 3 går ju!) innan det är dags att skölja ur hårfärgen. Sedan blir det apelsin och tevetittande innan min tösa och jag ska mysa ner oss i sängen ♥ Hoppas ni haft det en bra dag..

Jag lider verkligen av bloggtorka. Mitt humör svänger rejält om dagarna, jag vet inte hur jag ska tackla detta längre. Går allt för fort fram, isf kan någon vara vänlig och stanna tiden? Jag har de dagar då jag absolut inte orkar mera, då jag inte kan stå på mina egna ben. Jag har också de dagar då jag bara vill hitta på något men det vänder så otroligt fort. Vännerna har lämnat mig, de få jag hade iallafall. Så tack, det förgyllde verkligen allt! :[ Jag ser mig själv i spegeln ständigt som en värdelös, ful, äcklig, patetisk nolla och jag vill inte känna så ..men kan inte heller ändra på det.

Jag har mått dåligt sen fjorton års ålder, men jag har nog aldrig mått såhär dåligt. Alla skärsår då va nog ett rop på hjälp, att någon skulle se mig. Nu döljer jag allt som har med skadebeteende och göra, slänger fram en vit lögn när folk väl sett det. Vad gör man inte för att dölja det fysiska skadebeteendet? Jag är inte den som vill må såhär, men samtidigt så känner jag att jag gjort mig förtjänt av den fast så inte är fallet. Jag föll i samband med händelsen i Januari och när jag väl var påväg upp igen så kom nästa chock, åtalet mot mig. Det gör så ont ännu idag, att jag inte kan se på mig själv. Jag har faktiskt inte gjort något fel i det här och jag har fått det klart för mig, det senaste samtalet med psykologen berörde mig verkligen. För nu var det någon som förstod vad jag bärde på, hur allt egentligen va utifrån min egen synvinkel. Arg på mig själv för att jag sagt för mycket, för att jag vill ju själv bära på detta ..ensam! Men jag må säga att det berörde mig enda in i hjärtat, och jag tror också jag behövde det för att orka en lite bit till påvägen upp igen.

Någonting annat som gör så otroligt ont är att familjen inte har en aning om vad som faktiskt hände den natten utan utgår fram vad tidningarna skrivit om. En dag när jag är redo ska ni få reda på allt som har med den kvällen och göra, och få mitt svar. Jag lovar er att det är någonting jag måste göra för att ni ska förstå hur jag faktiskt mår. Jag är ledsen för allt jag åstadkommit, det är jag verkligen! Det kommer göra ont inom mig men jag hoppas verkligen att psykologen kan vara med under det samtalet, de första jag ska prata med är papi och hans sambo. För det är dem som jag skadat mest från det här. Men ni har visat styrka och kämpeglöd och framförallt visat ert stöd i detta och det känns riktigt bra även fast jag innerst inne mår så otroligt dåligt och vet att jag inte är värd all stöttning av er. Men en dag då får ni höra det från mig och den dagen kommer vara snart.

Ska försöka uppdatera lite om min jul här nu vartefter så bäst jag slutar här innan huvudvärken tar över ännu en gång, dessa texter är enbart för att jag ska ha det sparat och kunna se tillbaka på en dag. Ta hand om er!

Det här funkar inte längre, jag klarar inte av det.
Lika bra att isolera sig från omvärlden.
Önskar någon såg mig, önskar någon förstod.
Hur mycket jag än gör så uppskattas det inte.
Jag är trött på att hela tiden vara ensam.
Öppnar jag burken slipper jag detta.
Jag orkar verkligen inte, hur jag än vrider
och vänder ut och in på mig själv så finns
ingenting där. Jag bara står där tom, ensam
övergiven. Det gick snett och jag kan inte
förlåta mig för det, jag har ångest och jag
kan inte kontrollera det. Jag vill inte gå upp
på morgonen, jag vill inte heller andas denna
luft för jag klarar inte det. Jag står här idag
på kanten, med detta eviga lidande ..ensam!

Försvinner iväg ett tag nu, jag orkar bara inte nu!

De senaste dagarna har varit rejält upp och ner.

Det började en torsdag för ca 1 1/2 vecka sedan, då satt jag i tingsrätten med en 40 minuters försenad advokat. Va helt förstörd efter att inte ha fått en blund på natten, inte kunnat tänka på annat än hur det kommer gå osv. Ringde upp J, och hon kom direkt när hon hörde att "de" va där. Att sitta i en rättegång va ett riktigt skräckscenario och allt som allt tog de tre timmar och jag kom ut riktigt gråtfärdig, skakande och ville inget annat än att dö. Domen kom som en chock, det är något jag får ta för just nu orkar jag inte överklaga. Jag väntar fortfarande på domen om fängelse för ett brott jag inte begått, för att klargöra visa saker så finns det EN sak ingen vet om. Min hemlighet, min rädsla att om den kommer ut att jag inte kommer finnas mer. Därför tar jag också emot domen! Den dagen blev väl inte den bästa men när det dagen efter kom ut i tidningarna då ville jag absolut inget hellre än att slinta på rakhyveln eftersom den en gång varit min enda bästavän. Jag ville inget mer än att ringa upp tidningen och säga som det var men jag kunde bara inte, det tar liksom stopp för jag orkar inte kämpa mer!

Dagarna som varit, har varit jobbiga. Men det är skönt att det är över, nu återstår de två veckor på om jag ska få fängelse eller inte! Jag har fått mycket stöd även fast männsikor tror att jag gjort fel, J är väl den enda som förstår att det som skrivs i tidningen och vad som sas på rättegången inte är sant ..hon var ju med under kvällen! Jag kämpar med att försöka överleva detta, det är mycket kvar som behövs återgärdas. Samhällstjänsten jag fick, blev 160 timmar. Alltså heltid under en månad, det klarar jag av! Sen fick jag också villkorlig dom i två år, ehm ja inte för att jag hade tänkt göra något så är väl det helt okej. Men skadeståndet va nog det som tog hårdats på mig, som så många vet som läst denna blogg så har inte jag någon inkomst och att jag nu kommer backa rejält tär verkligen på mig så just nu måste jag kontakta brottsoffermyndigheten så att jag senare blir skyldig dem en jäkla massa pengar. Jag var nästan påväg att ge upp livet den helgen men som en räddare i nöden som kom den finaste människan i världen och fanns där och stöttade mig, papi Allt är väldigt trasigt just nu och min själ trasas sönder ännu mer för varje dag som går.

Visst har jag dem stunder då jag kan skratta och vara glad, men ni ska veta hur stor min ångest är när jag kommer hem för att jag känner att jag inte är värd att varken vara glad eller få skratta. Det är då jag inte vill mer! Ibland undrar jag om jag verkligen har gjort fel fast jag innerst inne inte har gjort det. Jag hoppas jag en dag får se ljuset igen för ljust nu befinner jag mig väldigt långt ner där det är svart, mörkt och kallt samtidigt som jag trasas sönder bit för bit! En annan sak som jag också mår väldigt dåligt över är dessa människor som sitter på försörjningstöd, varför inte hjälpa till med en enstaka hyra om man har det svårt en månad om man ändå visat att man vill jobba? Dessa människor är inte kapabla till någonting och jag verkligen hatar dem. Här sitter jag nu utan mat på bordet och en hyra som måste in på tisdag, varför inte bara hjälpa till med det? Hur svårt kan det vara? Pundare och alkohlister går och köper sprit och knark för deras bidrag men får ändå till dubbla hyror månaden efter men jag som har slitit arslet av mg under en månad jag kan inte få mat på bordet eller tak under huvudet Det kallar jag fegt! Jag vill spotta på er och säg ett och annat, men ni vill varken lyssna eller se ni vill bara sitta inne på era kontor och stämpla på alla jävla papper. Ni kan dra åt helvete!

Sen mår jag också väldigt dåligt över att en proffesionell psykoterapeut sitter och säger såhär; Jag vet inte vad jag ska göra när du blir såhär?! Ehm, ja. Inte fan vet jag det heller, det är ju något som du borde veta. Jag hoppas verkligen att det blir bättre med dessa samtal annars ger jag ta mig fan upp det också.

En annan sak är att enda sen jag fick körkort så har folk velat ses så fort jag har bilen att låna under några dagar och då kan man höra av sig minnsan men så fort jag inte har bil att köra omrking i, ja då kommer alla dessa jävla bortförklaringar som att "Jag ska iväg (men stannar hemma)", "Jag ska plugga (men sitter vid datorn och chattar istället)", "Jag måste städa (men istället så ligger hon/han och sover). Jag verkligen hatar bortförklaringar. Säg som det är istället, för nästa gång blir det ingen jävla åktur när jag har bil, då åker jag hellre ensam än och har någon i bilen som bara vill utnyttja mig för bilens skull!

Slutbabblat, jag känner att jag bara blir mer och mer frustrerad på mig själv nu! :{

Hur gör man för att fortsätta gå vidare?!

Dagarna går, men för vilken nytta? Jag tappade glädjen för ett tag sen, i samma veva som jag tog körkort. Det försvann med en gång, jag hade inget kvar att kämpa för. Nu står jag tom, ensam och så jävla ihålig att allt ekar inom mig. Mitt hjärta klarar inte det här, det stannar upp ibland vid speciella tillfället ..de som dyker upp alltmer sällan! Jag vill inte längre kämpa för jag vet att min framtid inte ser ljus ut, jag kan inte längre se så långt bort. I dagsläget kan jag bara ta en kvart i taget, det blir spontana besök med de "få" (två) vännerna man har, tvillingsyster har det jobbigt nog ändå  så henne vill jag inte belasta med min problem. Bakom allt så finns en änglalik själ, den enda själen i denna värld som för stunden kan få upp mig, älskade älskade papi ..vad fan vore jag utan dig?! :'[ Det gör så jävla ont inom mig att du får bära skiten. Förlåt ♥ Jag är inte värd allt! Jag är inte värd någonting alls.

Det känns som domedagen snart är nära, torsdag rättare sagt. Kommer bli den absolut tyngsta dagen någonsin! Jag vill inte sitta där bli utfrågad, utjatad bland åklagare, advokater, "dem där och förmodlingen hela deras jävla släkt". Jag orkar inte! Jag vill sitta och knappra piller, ta tag i rakbladet, skriva vad fan jag känner, så att folk förstår att det som hände faktiskt INTE var mitt fel. Hela detta jävla rättsystem vi har i sverige verkligen va helt snevridet då det sätter skulden på mig bara för att jag tar tillbaka en anmälan ..men bara för det betyder det inte att jag ljuger! Kalla mig vad fan ni vill, men jag vill bara ha rätten till att få tillbaka ett liv som är önskvärt att leva och som de fanns en framtid inom. Jag vill inte gå upp i en rättegång! Jag orkar inte mer. Jag vill falla ihop och dö gärna med en gång.

Allt känns så jäkla grått och trist i bloggen. Men ni behöver för guds skull inte läsa! Jag vill skriva av mig, jag har så mycket frustration inom mig just nu som bara vill ut. Jag har lagt det mesta inom mig nu, jag har slutat skriva också. Jag tar till självskadebeteendet att oftare nu, med tre avbokade psykologbesök så blir det så. Jag har ingen jag kan bolla mig, ingen som jag kan prata med - NOBODY! Jag kan inte kontrollera mig själv längre, smärtan blir bara större och större. Tyngden på axlarna blir fan tyngre och tyngre, det får gå som det går. Jag tänker inte ens försöka få mig själv att gå igenom den dagen. Jag kommer sitta där ensam med tårarna rinnandes från mina kinder! Om något skulle gå riktigt jäkla snett - tack för att ni funnits, tack för de få som stöttat ..ni vet själva vilka ni är. Speciellt du papi, du är guldvärd och jag vill aldrig förlora dig igen ♥

Det finns inga ord att förklara min kärlek till dig snuttan, du är och förblir min enda riktiga bästavän, du kommer när jag är ledsen, förtvivlad, arg, nedstämd ..du förstår mig! ♥ Jag vore abssolut ingenting utan dig! Förlåt att jag inte har gett dig den tiden du behöver för våra mysstunder, men jag kommer aldrig släppa dig. Du är det finaste och det absolut bästa jag har, dör du så dör jag! Matte älskar dig så mycket Sheila ♥

Ikväll är jag ledsen, arg, frustrerad ..ja, allt som går att sätta in i den negativa kategorin.

Är det så det känns att känna sig halv, jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa dig på bästa sätt. Det är så svårt att kontrollera det själv, jag mår själv inte speciellt bra men tydligen så ska allt bara handla om dig. Ledsen för att du inte förstår det, ledsen för att du inte inser att jag försöker även fast jag inte mår bra. Det kanske är meningen att vi gör ett litet uppehåll från varandra, för jag klarar inte det här längre. Du sa att du fanns där när det "gällde" liv eller död MEN något du inte förstår är att det fortfarande gäller! Du knuffade mig åt sidan, du valde det här ..inte jag. Jag vill kämpa men du vill bara fortsätta trycka på mina ömma punkter. Jag orkar inte själv och när slutet kommer för min del så kom ihåg inget av det var ditt fel.

Jag önskar jag fått mer stöd från familj och vänner, men ni tror att jag mår bra ..jag får låta er tro det, för jag orkar inte förklara längre. Kämpeglöden har runnit ut för länge sen! Nästa vecka är en dag jag fasar över men ni verkade glömt de, det kanske är lika bra att jag går min egen väg utan er. Förlåt för allt jag åstadkommit, förlåt för all smärta!



Never without you hun

Med en längtan att få må bra på riktigt,
med en längtan att få känna friheten,
Kämpandes med ångesten dag ut och in!
Skriker på hjälp men ingen hör,
ser ni inte tårarna som rinner ner?
Ihopkrupen med tårarna rinnandes,
när jag tar mitt sista andetag så ska
den finaste personen veta att det va
för dig jag orkade den biten tack vare
ditt stöd, det va du älskade papi ♥

Frågan jag ställer mig själv varje dag jag öppnar ögonen är, varför kunde de inte vara slutna för gott istället. Då slapp jag detta, då slapp jag se mig själv i spegeln, då slapp jag ens behöva tänka på allt, då slapp jag tänka på ekonomin, då slapp jag denna ständiga ångest, då slapp jag mitt självskadebeteende. Jag vill inte och jag orkar inte med detta. Jag sitter med rödsprängda ögon, kämpandes in i det sista andetag men hur länge kommer jag orka?

Åh, vilken lättnad!
Kan inte finna ord över att det finns så otroligt fina människor runt omrking mig nu, det betyder så mycket. Även fast det finns så mycket mer så vet jag nu att jag & tösan slipper flytta hem igen och kan bo kvar. Tusentack! ♥

Funderar över om livet verkligen ska vara såhär, kommer jag få svar på mina frågor & framförallt kommer jag få må bra en dag? Smärtan inombords verkar bara bli tyngre att bära, ångesten blir starkare för var dag som går. Jag önskar jag kunde få må riktigt bra en enda dag? S-tankarna dyker upp när jag minst anar dig men framförallt oftare nu. Jag har kämpar under så pass lång tid nu och jag orkar verkligen inte mer nu! Jag är trasig, uppgiven och tom. Finns någon färute som känner som jag? Jag vill verkligen inte ha det såhär, men hur mycket jag än försöker så kommer jag ingen vart? Jag vet inte hur länge till mina ben orkar stå, hur länge kroppen orkar, såren på kroppen blir bara fler och fler och framförallt så mycket större. Finns någon där, som kan lyssna på mig ..som kan sträcka ut en hjälpande hand? Känslan av att känna sig så ensam, ställer jag mig ofta. Min terapeut och jag pratar ofta om min ensamhet, att jag inte är värd att få må bra, att jag inte är värd en fika stund med vännerna, att jag inte är värd en fin kille, att jag inte är värd en shoppingtur, jag är inte värd en krona, jag är inte värd att få vara med familjen, jag åstadkommer bara en jävla massa problem och skador. Det jag upprepar vid våra samtal är att "Jag har bara Sheila och utan henne skulle inte jag finnas, hon finns där, hon vet när jag är ledsen och framförallt så vet jag att hon behöver mig". Min terapeut säger ofta då "Sandra, det där låter väldigt ensamt". Min ensamhet gör mig också starkare men samtidigt så mycket svagare, jag kan ofta ligga i sängen grubbla över saker, känna ångesten krypa sig på ..det är just då vid det tillfället som jag kryper ner i ett varmt bad och dämpar min egen ångest, jag mår bra då vid det tillfället då jag vet att jag är värd detta, jag är värd att skada mig så mycket som jag skadat andra. Jag är verkligen värd det, det spelar inte någon roll vad människor säger till mig. Men jag är faktiskt inte värd att få må bra, jag borde inte ens få leva. Ser någon att jag lider? En helg som spelar roll mycket just nu, den dagen jag ofta tänker på är den helgen för ca tre helger sedan. Jag kom hem, med tårarna rinnandes nerför kinderna, tog fram block och penna, skrev ner dagens datum och klockslag ..därefter kom en lång text till nära och kära. Ett avskedsbrev som nu ligger sparat i min dagbok. Det fanns bara en sak som höll mig tillbaka, SHEILA!

Jag vet inte hur länge jag orkar, jag vet inte om jag orkar kämpa för något som inte längre finns där. Jag ser inte längre framtiden, jag ser inte längre mig själv, jag är inte den jag brukar vara, jag vill inte vara kvar här, jag klarar inte av att kontrollera det här längre. Ilskan, frustrationen, ångesten resulterar starkt till mitt självskadebeteende ..men det är också det enda sättet för mig att dämpa allt för stunden, då det bara är jag! Jag känner mig sjukt ensam och önskar jag kunde få ett bättre stöd från familjen, jag pratar mycket om detta under samtalen med min terapeut. Att som jag upplever det så finns "dem" där under tiden jag berättat något tex som nu att jag inte mår bra och inte vill leva längre, "dem" finns där för stunden men sen är det som om de tror att jag mår bra och vänder ryggen till. Nu menar jag inte att det är så med alla i familjen, jag kan åtminstonde bortse från en människa. Jag vill bara vara för mig själv, kryper längre och längre in i mig själv. Ståendes här ensam, vill bara känna att någon finns där och värmer mig extra mycket när jag verkligen behöver någon nu. Finns du då? Skulle inte tro det, du skulle vända ryggen och gå precis som alla andra. Varför jag säger alla, är för att alla människor jag har haft runt omkring svikit och lämnat mig ensam kvar. Jag tror inte på något längre, jag fick ingen stöttande hand nu när jag verkligen behöver någon så varför inte bara ge upp helt och hållet och lämna allt? Det är jag mot världen, min undergång..

Helgen har varit sådär, mycket tankar och känslor som bara ville ut.

Att jag kuggade på uppkörningen sänkte mig verkligen rejält, men mycket annat också. Jag vet inte längre om jag kan bo kvar här, om jag någonsin kommer få må bra igen, kommer jag bli utkastad på gatan. Jag hatar ekonomiskt bistånd, de vill att man ska jobba men sen efter ett semstervikariat i sommar så får jag avslag för att jag ligger på ett överskott enligt deras normer. Just de överskottet som jag la på körkortet för att lättare kunna få jobb, finns ju hur mycket jobb som helst som kräver att man har körkort och då va ju detta en chans jag tog. Jag unnade mig för guds skull ett körkort som är värt så mycket inom just jobb idag. De tänker inte långsiktigt och ser bara idag. Vad ska jag göra? Jag ska snart upp i rättegång vilket tär så otroligt inom mig. Nästa uppkörningen är om sisådär två veckor igen. Jag mår inte bra och vill få bukt med detta men det är så mycket som ligger i vägen just nu. Jag vill ha en ekonomi så jag klarar mig så jag kan betala hyra, mat, el och räkningar. Jag vill framförallt ha ett jobb som jag trivs med, mycket av att jag inte har ett jobb gör att jag mår sämre. Jag klarar inte det här, klarar inte pressen. Varför kan jag inte få vara lycklig för?

Denna vecka har jag lite smått och göra, psykologen x2, advokaten, tvättstugan, körlektion och så blir det väl att träffa lillasyster också. Det känns bra att ha uppbokade dagar, då vet jag att tiden går. Väntar också svar från vikariebanken, hoppas jag kommer med ..att vara timvikarie för mig gör inte så mycket, bara jag får ihop pengar till hyra och mat på bordet! Såg också att det har jobbmässa i Linköping på onsdag, en jobbmässa om jobb utomlands, vill så gärna gå på det eftersom jag vill jobba utomlands men där kommer pengar också in i bilden. Hur ska jag ha råd att ta mig dit med tåg och buss? Jag blir tokig snart. Varför måste pengar spela in så mycket i den här världen. Jag ska ta en dag i taget, ska inte pressa mig för hårt. Ska ännu en gång försöka kämpa mig uppåt, måste klara de ..speciellt för tösans skull. Nu ska jag fixa te och sätta på en film innan jag drar mig ner mot stan och körskolan. Ta hand om er! ♥



Du ger mig det där extra tösis ♥

Positivt: Bokat teoriprov & uppkörning idag, snartsnartsnart! :']

Negativt: Att jag inte klarar av att kontrollera ångesten utifrån något annat sätt än att skada mig. Why?! Jag vill inte göra det, men ändå så sitter jag där i mitt varma badkar och skadar mig. Jag orkar inte och jag kan inte ens titta på mig själv i spegeln förän allt rasar samma. Varför kan jag aldrig få bli lycklig, varför kan jag inte få vara glad och få skratta som de flesta andra gör. Jag orkar bara inte mer! De kommande dagarna kommer bli en plåga, den 19 oktober sitter jga och diskuterar med en advokat om hur vi går tillväga. Jag vill inte mer, snälla kan någon bara göra slut på mitt lidande.



Jag önskar du vore här, jag önskar jag hade dig nära mig, jag önskar du kunde hålla om mig, jag önskar att du förstod hur mycket jag verkligen saknar dig ♥