Det här funkar inte längre, jag klarar inte av det.
Lika bra att isolera sig från omvärlden.
Önskar någon såg mig, önskar någon förstod.
Hur mycket jag än gör så uppskattas det inte.
Jag är trött på att hela tiden vara ensam.
Öppnar jag burken slipper jag detta.
Jag orkar verkligen inte, hur jag än vrider
och vänder ut och in på mig själv så finns
ingenting där. Jag bara står där tom, ensam
övergiven. Det gick snett och jag kan inte
förlåta mig för det, jag har ångest och jag
kan inte kontrollera det. Jag vill inte gå upp
på morgonen, jag vill inte heller andas denna
luft för jag klarar inte det. Jag står här idag
på kanten, med detta eviga lidande ..ensam!