Jag vet varken ut eller in längre..

Jag kämpar varje dag som går, kämpar med ångesten, kämpar med att kunna få vara lycklig, kämpar med att klara körkortet, kämpar med att få ett jobb, kämpar med *, kämpar med att överleva ..någonstans därimellan så bleknar jag bort bit för bit utan att veta vart jag hamnar, tom, ensam, ihålig. Det finns absolut INGEN på denna jävla jord som vet vad jag går igenom men det är för att jag hellre lägger den bördan på mig själv, fast jag vet att jag inte borde göra det. Jag orkar inte denna eviga plåga. Att inte ens vilja leva mer tär något så fruktansvärt!

Jag har alltid varit den där tjejen som valde fel sida att gå. Jag har varit totalt nere i botten, jag kan nog inte räkna ut mina självmordsförsök på båda händerna, alla år av mobbning, rakbladet samt tabletterna blev min bästa vän just då. Jag kan inte säga att jag ångrar det idag, jag har med mig någonting bra i min ryggsäck genom livet även fast jag önskar ingen borde få må så som jag gjorde/gör. Det senaste halvåret har halvt som halvt varit som just då, fick ett återfall på rakbladet för någon månad sen när ångesten var som starkast, jag kan också skada mig på andra sätt där ingen ser, jag kan riva upp stora sår på kroppen som jag döljer. I min hjärna så dämpar det min starka ångest som jag valt att inte ta några tabletter för, för jag är så rädd för att om ångesten skulle komma så pass starkt igen så är jag beredd att göra vad som helst och då kommer ju jag veta att ångesttabletterna kommer finnas där och pilla i mig dem en efter en istället. Det vill jag inte! Känslan av att överdosera triangel pillerna är obeskrivliga, lyckorus ungeför ..men bara för stunden, när det släpper då är man beredd på att göra vad som helst. Sjukhus besök blev det några stycken under årens lopp, men det är aldrig någon som förstått att jag stoppat i mig piller. Aldrig, ingen läkare, inte familjen, inte vännerna ..absolut INGEN, även fast pupillerna var hur stora som helst. Även fast jag är vuxen och tjugotvå år så behöver man inte må bra, jag skulle helst vilja slippa den. Depressionen jag fastnat i, tar mig bara till de dåliga ställena, och bara trycker ner mig.Jag vill ta mig upp, men jag har inte längre den orken när återfall på återfall kommer. Jag orkar liskom inte ta mig upp och bygga upp min mur när den hela tiden ska rasa.

Att samtidigt gå igenom denna smärta så finns det så mycket i grund och botten som jag vill bearbeta, men som jag ändå inte vill ska komma upp till ytan. Varför ska allt vara så svårt här i livet! Jag var lycklig i december, den enda dagen på åtta år som jag varit ly´cklig och jag trodde det skulle fortsätta. I Januari händer nästa grej, jag höll på och gå sönder. Folk trodde att jag mådde bra redan efter en månad, vilket jag ännu idag inte gör. Jag blir ledsen, frustrerad, besviken, för att jag blev så ensam efter det. Att jag fick gå igenom saker ensam! Jag står iallafall på mina egna ben som en del andra inte gör. Jag må ha ångest och viljan att inte leva mer men jag står ta mig fan på mina egna ben. Jag är inte den som behöver all uppmäörksamhet, jag är inte den som hela tiden behöver någon där, jag är inte den som måste vara med någon hela tiden, jag behöver inte alltid fejka ett leende & jag kan faktiskt vissa stunder acceptera att jag idag inte mår bra, men oftast så kan inte acceptera det. Hur folk resonerar är upp till dem, rannsaka er själva innan ni säger något. Ni är inte perfekta, men det är inte jag heller ..har aldrig varit och kommer aldrig bli. Jag förstår inte varför folk som mår dåligt hela tiden ska trycka ner andra som mår dåligt, jag accepterar ju att folk mår dåligt och finns där ta mig fan hela tiden och lyssnar dag ut och in, men inte ett skit får man tillbaka.

Jag kan idag inte se mig själv som en stark person förutom i min fars närhet, han är det absolut bästa. Min stora förebild, med honom kan jag känna mig trygg, med honom kan jag skratta, med honom kan jag vara den tjejen som kan skratta åt sådant som kan kännas svårt. Min papi är allt, utan honom skulle jag stå kvar på samma ställe som jag stått sen jag var fjorton, utan honom skulle jag inte vara någonting. Att känna sig uppskattad och behövd är den känslan jag får från min älskade papi. Du stöttar, du finns där, du hjälper till med saker jag kan tycka är svårt. Du betyder så oerhört mycket. Jag älskar dig för den du är och jag är glad över att du aldrig slutade/slutar hoppas på att jag en dag kommer få må bra och få vara lycklig. Du är bäst ♥